Plötsligt händer det!

Att jag, efter minst sagt moget övervägande, bidrar till Legimus-listan alltså. Det är fyra böcker som jag är nyfiken på och därför skulle vilja läsa - och inte minst diskutera! - med er. Då cirkeln var tämligen decimerad när vi träffades senast, tänkte jag kort presentera böckerna här (ja, jag VET att vi alla som vanligt kommer ha glömt vad alla böcker handlar om till nästa gång vi ska rösta, men...ändå).

Först ut är nigerianska Chimanda Ngozi Adichie: EN HALV GUL SOL (2003). Mer Afrika! tänkte jag och valde denna tegelsten till roman som handlar om två systar ur Nigerias priviligerade nyrika klass, olika som natt och dag - den ena är kvinnlig och mjuk och skaffar snart familj med en inhemsk man, medan den andra är kärv och karriärsinriktad och uppvaktas av en förälskad engelsman. Men sen kommer Biafra-kriget och då ställs förstås allt på sin spets...

Sedan föreslår jag en uppmärksammad ung tysk debutant, Dorothee Elminger: INBJUDAN TILL DE VÅGHALSIGA (2006). Detta skall vara en ganska tunn men desto mer okonventionell roman som utspelar sig i en tysk kolgruvestad, semi-övergiven sedan 60-talet då en brand som fortfarande härjar uppstod i gruvan. Även i denna gåtfulla och experimentiellt skildrade berättelse figurerar två systrar, detektivmässigt sökande sitt och sin hemstads sammanhang.

Eftersom vi pratat om att vi haft väldigt stort kvinnofokus i Legimus tänkte jag bryta av detta med ett utpräglat maskulint val. Jens Liljestrand: ADONIS (2010) debutroman handlar om en manlig studentkör som har återträff 15 år efter sin verksamma tid. De träffas i en sommarstuga och dricker sprit en helg, medan samtliga medlemmar i berättelsen presenteras och kläs av nakna - främst bildligt talat, men vi kan nog vänta oss en del homoerotik också.

Sist men inte minst har vi Claire Messud: THE EMPEROR'S CHILDREN (2006), en av New York Times hyllad skildring av tre bekanta i New Yorks välutbilade medelklass. De trodde alla med självklarhet att de skulle bli något stort en dag, men nyss fyllda 30 inser de att det kanske inte är så lätt som de trott att bli den man vill vara. Deras tillvaro ruskas om av en nyinflyttad och klarsynt yngre kusin, samt attacken på World Trade Center - boken utspelar sig månaderna före och precis efter 9/11. P.S. den ska bli film också!

Det var alles! Och glöm inte - vote for Dahlbom!

Hemhjälpen

Skulle månne Hemhjälpen vara ett bättre namn på den svenska översättningen av Niceville? I The Help heter intervjuboken som Skeeter skriver The Help medan den i Niceville heter Niceville. (Hänger ni med?) Vi funderade också över varför man valt att ge boken (alltså romanen vi läst) samma namn som boken (alltså Skeeters bok). Det ger ju vibbar av att det underförstått skulle vara samma bok - att boken man läser handlar om hur de skriver boken man läser. Men samtidigt är det ju uppenbart att så inte är fallet.

Nej, nu ska jag sluta försöka låta som inledningscitatet till Tant Julia och berätta om resten av våra entusiastiska diskussioner som aldrig ville ta slut.

Jag som läst boken på engelska var mycket mer nöjd med språket än de som läst den svenska översättningen. Det som på engelska var en klockren gestaltning av hemhjälpernas språkbruk blev på svenska direktöversättningsosande, torra meningar med dålig grammatik. Vi var kritiska men inte konstruktiva - vi vet inte hur man borde ha översatt istället. Kanske är det inte översättningsbart till svenska eftersom den specifika språkkulturen inte har någon motsvarighet inom svenskan.

Vi samtalade kring problematiken i att en vit person skrivit boken. Det samtalet lyckas jag nog inte göra rättvisa här, tyvärr.

Vi tyckte om boken alla fyra. I en del scener rycktes vi verkligen med under läsningen. En sak som engagerade oss var Aibileens förhållande till barnen. Bland annat hur det skildrade att barnen lär sig bli rasister så tidigt, men även att det verkligen var hemhjälperna som uppfostrade barnen och var deras trygghet. Sällskapets förskollärare lyfte en reflektion om att vi även idag har en bild av att det enbart är föräldrarna som uppfostrar sina barn, trots att det i de allra flesta fall är många andra vuxna människor med i bilden som kan vara lika viktiga för barnens utveckling och trygghet.

Vi pratade om "vänskaps"förhållandet mellan Skeeter, Hilly och Elizabeth och varför de beter sig som femtonåringar. Vi undrade över hur i hela friden Hilly kan ha sådan makt över en hel stad med 200 000 invånare.

Träffens trevlighetsfaktor nådde nya höjder när Anna bjöd på chocolate pie. Vi litade på att hon inte haft i några hemliga ingredienser och högg in på härligheten av hjärtans lust medan Gro presenterade sina fyra nya bidrag till Legimuslistan. Vi avslutade med en rafflande omröstning och inbokning av en filmträff så att vi får ses snart igen!