Enders Game av Orson Scott Card

Idag träffades fem av Legimus medlemmar i Linghem för att diskutera den senaste boken - Enders Game. Alla verkade gilla boken som läsupplevelse och den hade väckt många tankar och frågor hos läsarna. Många kände en skepsis inför Science Fictiongenren, och hade blivit positivt överraskade av boken. Frida hade t.o.m. fått en idé till en egen Science Fiction-roman. Det fanns med andra ord mycket att diskutera.

Anna inledde med att peka på en mängd likheter med Harry Potter (pojke med unika egenskaper som sänds till specialskola och blir den hjälte som behövs för att rädda världen) allt eftersom diskussionerna fortsatte återkom länkarna till Harry Potter gång efter gång. Vi konstaterade dock efter ett tag att de kanske snarare är så att det är en ganska klassisk grundstory, som kan användas på många olika sätt. Man kan även se liknande grundstomme i t.ex. Hunger Games, Sagan om ringen och The Matrix.


Vi funderade på vilken den tänka målgruppen är åldersmässigt, om det är tänkt som en ungdomsbok eller en vuxenbok och landade nog någonstans mittemellan. Någon uttryckte att Card verkar vara en smart författare som lyckas sätta sig in i barnens tankar på ett sätt som fångar även en vuxen läsare.

Alla upplevde att boken var väldigt fängslande och att man fick många klara bilder i huvudet över hur saker och ting såg ut. Samtidigt som det fläckvis var svårt att måla upp hur t.ex. Battle Room och dess inredning såg ut. Det konstaterades också att det var ont om beskrivningar av vardagliga ting. Vad åt de? Hur försörjde de sig? etc. Ibland upplevdes det dock som att dessa luckor snarare blev fantasieggande och lockade fram egna tankar på hur saker såg ut och fungerade.

Även om vi alla gillade boken så fanns det också en del kritik. Logiken var på sina ställen oklar och vissa saker förklaras lite nödtorftigt eller nästan viftas bort, som t.ex. hur man kopplar samman den gravitationslösa delen av Battle School (Battle Room) med den delen med gravitation.

Det var tråkigt att det inte finns fler tjejer i storyn. Det förklaras i boken vid ett tillfälle med "They [girls] don't often pass the tests to get in. To many years of evolution are working against them." Men har man nu skapat ett helt nytt samhälle med nya normer, kan man väl tillåta sig att utnyttja det?

Ender som karaktär analyserades förstås och vi funderade på hur man skapar en trovärdig karaktär som är bäst på allt men samtidigt sympatisk. Han framställs på ett sätt som ofelbar, han vinner allt och övervinner varje hinder. Men samtidigt tvivlar han på sig själv... vilket dock också kan vändas till positiva egenskaper som exempelvis ödmjukhet och empati, något som krävs för att kunna sätta sig in i fiendens sätta att agera och att fungera som ledare. Han vill inte döda, men sätter samtidigt seger före vänskap. Något som är nödvändigt för uppgiften han har framför sig, men samtidigt får konsekvenser för honom personligen. Han målas upp som en hjälpte men får samtidigt mänskliga drag när han mår dåligt att skada andra och hela tiden brottas med den närmast övermäktiga uppgiften. Och författaren tillåter honom också att bryta ihop.



Vi diskuerade även om den här striden var nödvändig. Hade den kunnat undvikas? Är det rimligt att strida i förebyggande syfte - om inte vi slår till mot dem, kanske de slår till mot oss igen.


En filmatisering av boken väntas under 2013, det är något vi ser fram emot och hoppas på en gemensam biokväll med efterföljande diskussion.


Träffen avslutades med nomineringar till 2013 års Legimuslista. Resultatet hittar ni i menyn till höger.

En berättelse om kärlek och mörker

När Legimus träffades för att diskutera En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz var vi flera som direkt erkände att vi inte läst ut boken. Det var inte en bok som fängslade oss direkt. "De första tvåhundra sidorna är bedrövliga berättarmässigt" var en kommentar.

Dialogen i boken blandade in uttryck från olika språk som aldrig fick någon förklaring.

Boken fokuserar på släkthistoria som inte är av något intresse för oss. Det är en massa namn och anekdoter som nog mest är intressant för familjen det berör. Det kändes lite som att Oz också använde boken till att skicka ut ursäkter eller blinkningar till olika personer han haft kontakt med under sitt liv.

De så kallade miljöbeskrivningarna gav oss inga inre bilder av miljön utan bestod mestadels av en mängd gatunamn. Ett exempel var den flera sidor långa promenaden till Onkel Josef, där gatunamn efter gatunamn räknades upp som vi inte har någon anknytning till. "Jag får krupp" var en kommentar till detta stycke i boken.

Vi ställde oss frågande till den påstådda humorn som sägs finnas i boken. Ett humoristiskt ställe hade flera av oss lagt märke till, på sidan 141 där det finns en fotnot om en fotnot. Annars var det minst sagt skralt med skrattanfallen.

När vi väl fått framföra dessa allmänna klagomål vände diskussionen till att bli mer nyanserad. Vi diskuterade bland annat hur mycket som är autentiskt respektive uppdiktat av händelser och dialoger. Det ledde oss in på ämnet hur mycket man omformar sig själv och andra i backspegeln. När jag tänker tillbaka på mitt tioåriga jag så ser jag inte den tioåring jag verkligen var, utan förstår henne utifrån den jag är nu.

Hade vi haft andra förkunskaper om författaren, kulturen, miljön, historian och människorna bakom boken så skulle vi antagligen ha fått ett mycket större utbyte av läsningen. Dock undrar vi om inte författaren har överskattat antalet läsare som har dessa förkunskaper. Var finns dessa bildade genier till läsare egentligen? Vi är intresserade av att värva er till Legimus!

Ökar verkligen universums komplexitet?

Trots att alla inte fullföljt läsningen blev det en fin diskussion kring boken Shantaram av Gregory David Roberts.

De spontana kommentarerna var att boken var rolig "som en buskis" och att det hände många saker hela tiden, den hade "väldigt mycket handling". En del tyckte att boken kunde ha komprimerats och vissa saker tagits bort. Ett exempel är besöket i Prabus hemby. Någon tyckte att det var jätterolig läsning, medan någon ansåg att det kunde ha tagits bort och att författaren kunde ha använt den någon annanstans, i en helt annan berättelse.

På sina ställen har boken ett visst djup, men då är det lätt hänt att man som läsare vill att något ska hända istället. De filosofiska delarna kunde ha tagits bort.

Persongalleriet i boken upplevdes som roligt och levande, karaktärerna tydliga. Det märks att författaren tycker om sina karaktärer. Huvudpersonen i boken verkar också tycka om nästan alla han träffar. En favoritkaraktär hos Legimusläsarna var Vikram i sin kitschiga cowboymundering. En person som väckte diskussion var Khader, maffiabossen som beskrivs som en väldig humanist. Kan man verkligen vara så god om man är i toppen av en sådan kriminell organisation?

Prabu var jobbig, tyckte någon, medan Karla var lite piedestalmässigt skildrad. Hon är en fascinerande person att läsa om men alltför dyrkad, skildras alldeles för subjektivt. Inte så konstigt kanske då huvudkaraktären är så kär i henne.

Språkligt sett väckte boken hos flera av oss undringar om hur den skulle vara på engelska. Författaren får till vackra meningar och "superformuleringar", särskilt i de mer filosofiska avsnitten. Varifrån har han fått sin språkkänsla? Våra fördomar mot före detta heroinmissbrukare och fängelsekunder gör att vi förvånas över formuleringarna. På Leopold Café slänger Roberts in uttryck från olika språk på ett sätt som gör att man får en känsla för den extremt internationella miljön, den "sjudande grytan".

En detalj vi lade märke till var den indiska optimismen. "Han kör inte bil så bra... men han är jättebra på att spotta och svära!" En sak vi förundrades över var den indiska MOBBEN som med näbbar och klor vill misshandla den som varit med om en trafikolycka.

Vi diskuterar skildringen av Indien som land och huruvida det är något negativt att boken beskriver Indien ur ett västerländskt perspektiv. Vi är i alla fall eniga om att detaljrikedomen när det gäller kulturella markörer är betydligt större än i One night @ the call centre som vi läst tidigare.

Lite irritation uttrycktes över huvudkaraktärens godhet. "Allt han företar sig lyckas han med", tyckte någon. Han har social framgång med alla han möter, ställer alltid upp för andra, har moraliska funderingar och är samtidigt helt ödmjuk. Vi konstaterar att om huvudkaraktären var en kvinna så skulle vi tycka att hennes förträfflighet var ännu mer överdriven och skrytsam. Vi är mer vana vid mäns skryt.

En ursäkt och två bilder

Ja, inte är det någon vidare ursäkt heller för jag kan bara säga att jag haft mycket annat för mig och inte riktigt kommit mig för att blogga. Men, som (någon form av) kompensation för det uteblivna (uppskjutna?) textinlägget om träffen gällande "Boken om Blanche och Marie" kommer här två bilder från tillfället.
Håll till godo!

Matematik och minne

Vi träffades över fikakopparna en söndag för att diskutera En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa.

En spontan åsikt om boken var att vi väntade på ett avslöjande, någon slags klimax, till exempel en sensationell förklaring till varför doktorn älskade barn så mycket. Det kom inget sensationellt och istället fick vi fråga oss vad vi förväntar oss av en roman och varför. Måste det alltid komma en krasch?

Flera av oss tyckte att huvudpersonen var överdrivet undergiven. När det gällde doktorn kom det olika bud - någon tyckte han var otrevlig, någon att han var trevlig, någon sa att han var äcklig. Någon tyckte att han var elak mot hushållerskan och någon annan att det ändå var stort av honom att tillåta henne att hjälpa honom.

En deprimerande detalj var att både huvudpersonen och doktorn såg sig som att de inte var värda någonting. Det betydde mycket för hushållerskan att doktorn såg henne som intelligent, en människa med med potential. Doktorn med sin barnkärlek hjälpte henne också att upptäcka sin egen son.

Trots tragiska öden upplevdes boken som "neutral", "sval". Miljön kunde en knappt se framför sig, eller så såg en New York. Språket beskrev vi som enkelt, men bitvis poetiskt. När vi började läsa stycken högt lät språket mycket finare. Doktorn hävdar ju också i boken att man ska läsa saker högt för sig själv för att verkligen ta in dem. Yoko Ogawas språk verkar gagnas av samma behandling.

Vi uppskattade att matematiken beskrevs och förklarades på ett enkelt sätt. Basebollreferaten rönte inte lika stor uppskattning - vissa hoppade till och med över dem framåt slutet...

Medan fikat fortskred kom vi att tala om förträngning och annat konstigt som hjärnan kan bestämma sig för. Doktorns situation fascinerade förstås och vi undrade lite över hur det där videobandet egentligen upplevdes av honom själv. Vi själva skulle nog ha mycket mer paniska strategier för att hantera ett 80-minutersminne, till exempel inte våga sova.

Legimussamtalet växte iväg, som sig bör, och hamnade till slut hos Ellen Key och på "en sån där blindrestaurang". Röstningen om ny bok var lagom rafflande. Sammanfattningsvis: Borde man ta tjänstledigt från jobbet och ägna sig åt Legimus på heltid?

Sist men inte minst: Vad var grejen med morötterna?!