Egenmäktigt förfarande

Den 22 mars samlades vi hemma hos Linda i Gullberg för att diskutera bokcirkelns andra Lena Andersson-bok Egenmäktigt förfarande. Augustprisvinnaren från 2013 var med redan på förra årets Legimuslista, men lästes inte då. Med på träffen var förutom godsägaren Helena, Simon, Björn och Karin (samt Jezie och Sia).

En synopsis av boken är protagonisten Ester Nilssons obesvarade kärlek till den äldre "kulturmannen" Hugo Rask, och den senares beteende och utnyttjande av sin maktposition (hur omedvetet det än må vara) som leder till en lång period i Esters liv kastandes mellan hopp och förtvivlan, ständigt präglat av hennes egna dåliga självbild och Hugos självupptagenhet. Boken har rönt mycken uppskattning för dess igenkännande skildring av kärlekens hopplöshet och kontralogik.

Boken visade sig vara ett väldigt bra underlag för diskussion, oavsett hur den uppskattats som läsupplevelse. För att citera Linda: "Jag ger boken en etta i betyg men diskussionen en femma". Språket stod i fokus och benämndes i svängande ordalag både som spännande och pretentiöst, beroende på vem som uttalade sig. De flesta var väl överens om att storyn som sådan var ganska tunn och händelselös även om inte alla var inne på att det nödvändigtvis var någonting negativt. Björn och Helena tyckte att många av bokens formuleringar var sådana att de krävde koncentration av läsaren emedan övriga deltagare fann boken lättläst (vilket för övrigt är två påpekanden som inte står i motsats). Det fanns en gemensam faktor i vara frustrerad av Esters beteende vilket ledde in på en givande diskussion om makt, strukturer och skuld som var väldigt spännande och gav lite nya infallsvinklar på boken.

En stor del av tiden ägnades åt tolkningen av romanen som självbiografisk, med Roy Andersson i rollen som verklighetens Hugo Rask (som inte minst befästes när Roy Andersson själv sade att han var Hugo Rask i en intervju med tidningen Fokus för ett tag sedan, någonting som kanske inte höjde så många ögonbryn för dem som var insatta i den pågående kulturdebatten).

Sammanfattningsvis kan sägas att boken upplevdes som bra diskussionsmaterial och ett viktigt referensverk för den som vill vara en del av kulturdebatten i Sverige, men inte nödvändigtvis som en givande läsupplevelse i sig. Bäst betyg på träffen fick Lindas morotskaka.

Vidareläsning för den intresserade finns att läsa här angående debatten om kulturmannen.

Ett nödvändigt ont

Söndagen den 15 februari träffades vi hemma hos Björn för att äta scones och diskutera Åsne Seierstadts "En av oss - en berättelse om Norge". Laguppställningen var Björn, Helena, Karin, Linda och Maria. Helena hade inte hunnit läsa ut boken eftersom hon var tvungen att lämna tillbaka den till biblioteket innan hon var klar (där troligtvis en annan Legimusläsare stod i kö och ville ha boken) och Björn hade läst boken på norska. Alla var överens om att läsupplevelsen varit bra, men hemsk. Ett talande exempel för det sistnämnda var den ganska avvaktande inledningen på träffen - det kändes som att ingen ville "förstöra" stämningen genom att börja diskutera boken.

I Seierstads berättelse om Anders Behring Breivik och händelserna på Utøya 2011 får läsaren inte bara följa Breivik under dennes uppväxt och tid innan attackerna, utan även offren och dess familjer, vilket alla tyckte låg grund till att boken inte bara upplevdes som så hemsk och påtaglig, men också viktig. Breiviks offer slutar vara just det, och blir människor som levt, tänkt och tyckt. Kronologiskt sträcker sig boken från Breiviks uppväxt fram till efterspelet av den uppmärksammade rättegången och i boken slutskede får läsaren ta del av en brevväxling mellan förövare och författare.

Ett stort diskussionsfokus låg på förklaringen bakom dåden som fortfarande är oförklarligt även efter boken är läst, men i viss mån går att spåra bakåt i tiden där de framtida handlingarna återspeglas i förövarens olika skeenden i livet. Här hamnade vi även i paradoxen att hans uppväxt som var väldigt tragisk och sargande på ett sätt, inte var värre än för många andra som växt upp och blivit jättefina människor. Här dryftades också den välkända liknelsen om de två bröderna som växer upp med en alkoholiserad far - den ene växer upp och blir alkoholist som sin fader medan den andra blir nykterist. När de skall kommentera sin livsväg har de samma förklaring - "hur kunde jag bli någonting annat, med en sådan far?".

Seierstad märkte själv när hon skrev boken att den lika mycket handlar om Norge som om Anders Behring Breivik och det var så undertiteln till boken kom till.

Även om boken är läsvärd redan nu kommer den troligen få sitt riktiga värde om några år, när nästa generation som inte själva minns attackerna, kommer behöva få veta vad som hände. Ett slags "Om detta må ni berätta" gällande Utøya och arvet efter attackerna. Samtliga närvarande värderade boken till 5/5.