Enders Game av Orson Scott Card

Idag träffades fem av Legimus medlemmar i Linghem för att diskutera den senaste boken - Enders Game. Alla verkade gilla boken som läsupplevelse och den hade väckt många tankar och frågor hos läsarna. Många kände en skepsis inför Science Fictiongenren, och hade blivit positivt överraskade av boken. Frida hade t.o.m. fått en idé till en egen Science Fiction-roman. Det fanns med andra ord mycket att diskutera.

Anna inledde med att peka på en mängd likheter med Harry Potter (pojke med unika egenskaper som sänds till specialskola och blir den hjälte som behövs för att rädda världen) allt eftersom diskussionerna fortsatte återkom länkarna till Harry Potter gång efter gång. Vi konstaterade dock efter ett tag att de kanske snarare är så att det är en ganska klassisk grundstory, som kan användas på många olika sätt. Man kan även se liknande grundstomme i t.ex. Hunger Games, Sagan om ringen och The Matrix.


Vi funderade på vilken den tänka målgruppen är åldersmässigt, om det är tänkt som en ungdomsbok eller en vuxenbok och landade nog någonstans mittemellan. Någon uttryckte att Card verkar vara en smart författare som lyckas sätta sig in i barnens tankar på ett sätt som fångar även en vuxen läsare.

Alla upplevde att boken var väldigt fängslande och att man fick många klara bilder i huvudet över hur saker och ting såg ut. Samtidigt som det fläckvis var svårt att måla upp hur t.ex. Battle Room och dess inredning såg ut. Det konstaterades också att det var ont om beskrivningar av vardagliga ting. Vad åt de? Hur försörjde de sig? etc. Ibland upplevdes det dock som att dessa luckor snarare blev fantasieggande och lockade fram egna tankar på hur saker såg ut och fungerade.

Även om vi alla gillade boken så fanns det också en del kritik. Logiken var på sina ställen oklar och vissa saker förklaras lite nödtorftigt eller nästan viftas bort, som t.ex. hur man kopplar samman den gravitationslösa delen av Battle School (Battle Room) med den delen med gravitation.

Det var tråkigt att det inte finns fler tjejer i storyn. Det förklaras i boken vid ett tillfälle med "They [girls] don't often pass the tests to get in. To many years of evolution are working against them." Men har man nu skapat ett helt nytt samhälle med nya normer, kan man väl tillåta sig att utnyttja det?

Ender som karaktär analyserades förstås och vi funderade på hur man skapar en trovärdig karaktär som är bäst på allt men samtidigt sympatisk. Han framställs på ett sätt som ofelbar, han vinner allt och övervinner varje hinder. Men samtidigt tvivlar han på sig själv... vilket dock också kan vändas till positiva egenskaper som exempelvis ödmjukhet och empati, något som krävs för att kunna sätta sig in i fiendens sätta att agera och att fungera som ledare. Han vill inte döda, men sätter samtidigt seger före vänskap. Något som är nödvändigt för uppgiften han har framför sig, men samtidigt får konsekvenser för honom personligen. Han målas upp som en hjälpte men får samtidigt mänskliga drag när han mår dåligt att skada andra och hela tiden brottas med den närmast övermäktiga uppgiften. Och författaren tillåter honom också att bryta ihop.



Vi diskuerade även om den här striden var nödvändig. Hade den kunnat undvikas? Är det rimligt att strida i förebyggande syfte - om inte vi slår till mot dem, kanske de slår till mot oss igen.


En filmatisering av boken väntas under 2013, det är något vi ser fram emot och hoppas på en gemensam biokväll med efterföljande diskussion.


Träffen avslutades med nomineringar till 2013 års Legimuslista. Resultatet hittar ni i menyn till höger.

En berättelse om kärlek och mörker

När Legimus träffades för att diskutera En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz var vi flera som direkt erkände att vi inte läst ut boken. Det var inte en bok som fängslade oss direkt. "De första tvåhundra sidorna är bedrövliga berättarmässigt" var en kommentar.

Dialogen i boken blandade in uttryck från olika språk som aldrig fick någon förklaring.

Boken fokuserar på släkthistoria som inte är av något intresse för oss. Det är en massa namn och anekdoter som nog mest är intressant för familjen det berör. Det kändes lite som att Oz också använde boken till att skicka ut ursäkter eller blinkningar till olika personer han haft kontakt med under sitt liv.

De så kallade miljöbeskrivningarna gav oss inga inre bilder av miljön utan bestod mestadels av en mängd gatunamn. Ett exempel var den flera sidor långa promenaden till Onkel Josef, där gatunamn efter gatunamn räknades upp som vi inte har någon anknytning till. "Jag får krupp" var en kommentar till detta stycke i boken.

Vi ställde oss frågande till den påstådda humorn som sägs finnas i boken. Ett humoristiskt ställe hade flera av oss lagt märke till, på sidan 141 där det finns en fotnot om en fotnot. Annars var det minst sagt skralt med skrattanfallen.

När vi väl fått framföra dessa allmänna klagomål vände diskussionen till att bli mer nyanserad. Vi diskuterade bland annat hur mycket som är autentiskt respektive uppdiktat av händelser och dialoger. Det ledde oss in på ämnet hur mycket man omformar sig själv och andra i backspegeln. När jag tänker tillbaka på mitt tioåriga jag så ser jag inte den tioåring jag verkligen var, utan förstår henne utifrån den jag är nu.

Hade vi haft andra förkunskaper om författaren, kulturen, miljön, historian och människorna bakom boken så skulle vi antagligen ha fått ett mycket större utbyte av läsningen. Dock undrar vi om inte författaren har överskattat antalet läsare som har dessa förkunskaper. Var finns dessa bildade genier till läsare egentligen? Vi är intresserade av att värva er till Legimus!