Matematik och minne

Vi träffades över fikakopparna en söndag för att diskutera En gåtfull vänskap av Yoko Ogawa.

En spontan åsikt om boken var att vi väntade på ett avslöjande, någon slags klimax, till exempel en sensationell förklaring till varför doktorn älskade barn så mycket. Det kom inget sensationellt och istället fick vi fråga oss vad vi förväntar oss av en roman och varför. Måste det alltid komma en krasch?

Flera av oss tyckte att huvudpersonen var överdrivet undergiven. När det gällde doktorn kom det olika bud - någon tyckte han var otrevlig, någon att han var trevlig, någon sa att han var äcklig. Någon tyckte att han var elak mot hushållerskan och någon annan att det ändå var stort av honom att tillåta henne att hjälpa honom.

En deprimerande detalj var att både huvudpersonen och doktorn såg sig som att de inte var värda någonting. Det betydde mycket för hushållerskan att doktorn såg henne som intelligent, en människa med med potential. Doktorn med sin barnkärlek hjälpte henne också att upptäcka sin egen son.

Trots tragiska öden upplevdes boken som "neutral", "sval". Miljön kunde en knappt se framför sig, eller så såg en New York. Språket beskrev vi som enkelt, men bitvis poetiskt. När vi började läsa stycken högt lät språket mycket finare. Doktorn hävdar ju också i boken att man ska läsa saker högt för sig själv för att verkligen ta in dem. Yoko Ogawas språk verkar gagnas av samma behandling.

Vi uppskattade att matematiken beskrevs och förklarades på ett enkelt sätt. Basebollreferaten rönte inte lika stor uppskattning - vissa hoppade till och med över dem framåt slutet...

Medan fikat fortskred kom vi att tala om förträngning och annat konstigt som hjärnan kan bestämma sig för. Doktorns situation fascinerade förstås och vi undrade lite över hur det där videobandet egentligen upplevdes av honom själv. Vi själva skulle nog ha mycket mer paniska strategier för att hantera ett 80-minutersminne, till exempel inte våga sova.

Legimussamtalet växte iväg, som sig bör, och hamnade till slut hos Ellen Key och på "en sån där blindrestaurang". Röstningen om ny bok var lagom rafflande. Sammanfattningsvis: Borde man ta tjänstledigt från jobbet och ägna sig åt Legimus på heltid?

Sist men inte minst: Vad var grejen med morötterna?!