Egenmäktigt förfarande

Den 22 mars samlades vi hemma hos Linda i Gullberg för att diskutera bokcirkelns andra Lena Andersson-bok Egenmäktigt förfarande. Augustprisvinnaren från 2013 var med redan på förra årets Legimuslista, men lästes inte då. Med på träffen var förutom godsägaren Helena, Simon, Björn och Karin (samt Jezie och Sia).

En synopsis av boken är protagonisten Ester Nilssons obesvarade kärlek till den äldre "kulturmannen" Hugo Rask, och den senares beteende och utnyttjande av sin maktposition (hur omedvetet det än må vara) som leder till en lång period i Esters liv kastandes mellan hopp och förtvivlan, ständigt präglat av hennes egna dåliga självbild och Hugos självupptagenhet. Boken har rönt mycken uppskattning för dess igenkännande skildring av kärlekens hopplöshet och kontralogik.

Boken visade sig vara ett väldigt bra underlag för diskussion, oavsett hur den uppskattats som läsupplevelse. För att citera Linda: "Jag ger boken en etta i betyg men diskussionen en femma". Språket stod i fokus och benämndes i svängande ordalag både som spännande och pretentiöst, beroende på vem som uttalade sig. De flesta var väl överens om att storyn som sådan var ganska tunn och händelselös även om inte alla var inne på att det nödvändigtvis var någonting negativt. Björn och Helena tyckte att många av bokens formuleringar var sådana att de krävde koncentration av läsaren emedan övriga deltagare fann boken lättläst (vilket för övrigt är två påpekanden som inte står i motsats). Det fanns en gemensam faktor i vara frustrerad av Esters beteende vilket ledde in på en givande diskussion om makt, strukturer och skuld som var väldigt spännande och gav lite nya infallsvinklar på boken.

En stor del av tiden ägnades åt tolkningen av romanen som självbiografisk, med Roy Andersson i rollen som verklighetens Hugo Rask (som inte minst befästes när Roy Andersson själv sade att han var Hugo Rask i en intervju med tidningen Fokus för ett tag sedan, någonting som kanske inte höjde så många ögonbryn för dem som var insatta i den pågående kulturdebatten).

Sammanfattningsvis kan sägas att boken upplevdes som bra diskussionsmaterial och ett viktigt referensverk för den som vill vara en del av kulturdebatten i Sverige, men inte nödvändigtvis som en givande läsupplevelse i sig. Bäst betyg på träffen fick Lindas morotskaka.

Vidareläsning för den intresserade finns att läsa här angående debatten om kulturmannen.