Tant Julia och författaren är skriven av 2010 års Nobelpristagare Mario Vargas Llosa. Boken är delvis självbiografisk och handlar om författarens ungdom på väg in i vuxenlivet i Perus huvudstad Lima. "Tant Julia" har själv skrivit en bok om samma tid (Lo que Varguitas no dijo, "Vad lille Vargas inte berättade") och säger om Llosas bok att han överdrivit en del.
En fråga som vi nästan direkt ställde oss var vad var det i den här boken som bidrog till författarens Nobelpris. De flesta tyckte att boken var bra, men vi hade samtidigt svårt att se vad som gjorde den så mycket mer speciell än många andra böcker av författare som inte fått nobelpris. Vi kom dock fram till att det här kanske inte var en bok som var typisk för författaren just med tanke på dess självbiografiska koppling och att det antagligen finns många andra böcker som gör det mer tydligt varför han fått priset. Man får ju inte nobelpris för en bok utan för hela sitt författarskap.
Boken utspelar sig på andra sidan jorden och för drygt 50 år sedan. Detta gör att många väntat sig att läsningen skulle innebära större skillnader jämfört med det samhälle vi själva lever i. Efter ett tag konstaterade vi dock att det nog delvis beror på att boken har väldigt lite miljöskildringar. Genom att författaren inte målar upp en bild av hur det ser ut, doftar, låter osv så skapar vi vår egen bild och använder då gärna de attribut vi själva har omkring oss.
Samtidigt som grundstoryn är ganska begränsad när det gäller scenerier är avsnitten ur de radioföljetonger som pjäsförfattaren Camacho skriver desto mer "smaskiga". Bokens grundstoryn med avsnitt ur de radioföljetongerna och dessa historier är fyllda av dramatik, intriger och känslor - lite som vår tids TV-såpor. Historierna blir även mer och mer bisarra i takt med att följetongsförfattaren tappar greppet om dem.
Flera har upplevt en lite "gubbig" ton i boken. Exempelvis genom en objektifiering av kvinnor och synen på kvinnans roll i familjen och samhället, Men även genom att kvinnorna (inkl. Tant Julia) hamnar lite i bakgrunden. De kvinnliga dialogerna återges knappt (särskilt inte i jämförelse med dialogerna med författaren Camacho) och man upplever nästan Tant Julia som en bifigur som behövs för att bygga storyn, men som man aldrig riktigt lär känna.
Mario och Tant Julias är tvungna att dölja sitt förhållande för släkten, men när det till slut avslöjas blir det stor skandal och Marios föräldrar flyger in från USA för att försöka tala honom till rätta (eller i faderns fall snarare hota honom till rätta). Vi funderade på vad det egentligen var som var så tabu med förhållandet mellan unge Mario och hans fjorton år äldre Tant Julia. Släktskapet? (Julia är syster till en ingift moster) Åldersskillnaden? Eller att Tant Julia är frånskild? Det verkar vara en kombination av de senare två, med tyngdpunkt i Tant Julias skilsmässa som ansågs vara något av en skandal. Detta är något som ändå känns mer tidsenligt och lite "gammaldags" och vi tror inte att det hade varit lika stor sak i nutid.
Till slut hamnar vi i en diskussion om hur man skriver en bok och kommer fram till att det måste till en kombination av att ha en bra historia, att kunna berätta den på ett bra sätt och att ha ett bra språk att använda för berättandet. Vargas Llosa har ett ganska spretigt språk där meningarna är fyllda av bisatser och parenteser och där en och samma mening kan handla om tre olika saker. Även om man vänjer dig vid språket efter ett tag var det flera som upplevt att man ibland var tvungen och stanna upp och läsa om en mening för att verkligen ta in vad den innehöll.
Sammanfattningsvis verkar alla tycka att boken var bra, eller i alla fall helt okej. De flesta upplevde den som lättläst och hade nog väntat sig något tyngre från en nobelpristagare. Alla verkade tycka att det var intressant att läsa en nobelpristagare och att det blir intressant att läsa fler och fortsätta diskussionen om vad som leder till ett nobelpris med fler gemensamma läsupplevelser att relatera till.
Fantastiskt referat av både bok och diskussion. Tack Maria!
SvaraRadera