Ökar verkligen universums komplexitet?

Trots att alla inte fullföljt läsningen blev det en fin diskussion kring boken Shantaram av Gregory David Roberts.

De spontana kommentarerna var att boken var rolig "som en buskis" och att det hände många saker hela tiden, den hade "väldigt mycket handling". En del tyckte att boken kunde ha komprimerats och vissa saker tagits bort. Ett exempel är besöket i Prabus hemby. Någon tyckte att det var jätterolig läsning, medan någon ansåg att det kunde ha tagits bort och att författaren kunde ha använt den någon annanstans, i en helt annan berättelse.

På sina ställen har boken ett visst djup, men då är det lätt hänt att man som läsare vill att något ska hända istället. De filosofiska delarna kunde ha tagits bort.

Persongalleriet i boken upplevdes som roligt och levande, karaktärerna tydliga. Det märks att författaren tycker om sina karaktärer. Huvudpersonen i boken verkar också tycka om nästan alla han träffar. En favoritkaraktär hos Legimusläsarna var Vikram i sin kitschiga cowboymundering. En person som väckte diskussion var Khader, maffiabossen som beskrivs som en väldig humanist. Kan man verkligen vara så god om man är i toppen av en sådan kriminell organisation?

Prabu var jobbig, tyckte någon, medan Karla var lite piedestalmässigt skildrad. Hon är en fascinerande person att läsa om men alltför dyrkad, skildras alldeles för subjektivt. Inte så konstigt kanske då huvudkaraktären är så kär i henne.

Språkligt sett väckte boken hos flera av oss undringar om hur den skulle vara på engelska. Författaren får till vackra meningar och "superformuleringar", särskilt i de mer filosofiska avsnitten. Varifrån har han fått sin språkkänsla? Våra fördomar mot före detta heroinmissbrukare och fängelsekunder gör att vi förvånas över formuleringarna. På Leopold Café slänger Roberts in uttryck från olika språk på ett sätt som gör att man får en känsla för den extremt internationella miljön, den "sjudande grytan".

En detalj vi lade märke till var den indiska optimismen. "Han kör inte bil så bra... men han är jättebra på att spotta och svära!" En sak vi förundrades över var den indiska MOBBEN som med näbbar och klor vill misshandla den som varit med om en trafikolycka.

Vi diskuterar skildringen av Indien som land och huruvida det är något negativt att boken beskriver Indien ur ett västerländskt perspektiv. Vi är i alla fall eniga om att detaljrikedomen när det gäller kulturella markörer är betydligt större än i One night @ the call centre som vi läst tidigare.

Lite irritation uttrycktes över huvudkaraktärens godhet. "Allt han företar sig lyckas han med", tyckte någon. Han har social framgång med alla han möter, ställer alltid upp för andra, har moraliska funderingar och är samtidigt helt ödmjuk. Vi konstaterar att om huvudkaraktären var en kvinna så skulle vi tycka att hennes förträfflighet var ännu mer överdriven och skrytsam. Vi är mer vana vid mäns skryt.