Dialogen i boken blandade in uttryck från olika språk som aldrig fick någon förklaring.
Boken fokuserar på släkthistoria som inte är av något intresse för oss. Det är en massa namn och anekdoter som nog mest är intressant för familjen det berör. Det kändes lite som att Oz också använde boken till att skicka ut ursäkter eller blinkningar till olika personer han haft kontakt med under sitt liv.
De så kallade miljöbeskrivningarna gav oss inga inre bilder av miljön utan bestod mestadels av en mängd gatunamn. Ett exempel var den flera sidor långa promenaden till Onkel Josef, där gatunamn efter gatunamn räknades upp som vi inte har någon anknytning till. "Jag får krupp" var en kommentar till detta stycke i boken.
Vi ställde oss frågande till den påstådda humorn som sägs finnas i boken. Ett humoristiskt ställe hade flera av oss lagt märke till, på sidan 141 där det finns en fotnot om en fotnot. Annars var det minst sagt skralt med skrattanfallen.
När vi väl fått framföra dessa allmänna klagomål vände diskussionen till att bli mer nyanserad. Vi diskuterade bland annat hur mycket som är autentiskt respektive uppdiktat av händelser och dialoger. Det ledde oss in på ämnet hur mycket man omformar sig själv och andra i backspegeln. När jag tänker tillbaka på mitt tioåriga jag så ser jag inte den tioåring jag verkligen var, utan förstår henne utifrån den jag är nu.
Hade vi haft andra förkunskaper om författaren, kulturen, miljön, historian och människorna bakom boken så skulle vi antagligen ha fått ett mycket större utbyte av läsningen. Dock undrar vi om inte författaren har överskattat antalet läsare som har dessa förkunskaper. Var finns dessa bildade genier till läsare egentligen? Vi är intresserade av att värva er till Legimus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar