Vi pratade om hur lite vi fick veta om flickan men även att boken visade flera sidor av henne - hon var oskuldsfull och hjälplös samtidigt som hon var orädd och handlingskraftig. Vi var inne på att boken måste ha någon form av självbiografisk grund. Vi tror att författaren måste fjärma sig från sina upplevelser, dels genom att vänta så länge med att skriva ned dem, dels genom att göra sitt unga jag till en utifrån betraktad flicka utan namn.
Miljön var på sätt och vis en av huvudkaraktärerna i boken. Tåget verkade ha en själ. Miljöbeskrivningarna i boken var väldigt ordrika, på gott och ont. "Det kändes som att jag blev attackerad av språket", som Anna uttryckte det.
Vad hände på riktigt och vad hände bara i flickans huvud? Var flickan ibland Alice i Underlandet som upplevde äventyr främmande från verkligheten? Eller är det bara att verkligheten 80-talets Sovjet är så främmande för oss att vi inte tror att allt kan vara på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar