Staden som aldrig dömer

Marjaneh Bakhtiaris Godnattsagor för barn som dricker blev föremål för en mycket trevlig, om än liten, Legimusträff hemma hos Simon med presskaffe och Karins rabarberpaj.

Persongalleriet var under läsningen förvirrande för en del av oss, men när vi väl började diskutera karaktärerna framträdde en del intressanta personligheter och relationer. Mest verkade vi ha fastnat för relationen mormor/barnbarn (Mahkroh och Saman). Ett givet tema att diskutera var olika sätt att sörja och olika strategier för att hantera trauman i det förflutna. Vi pratade också om hur de äldre generationerna förfasade sig över ungdomarnas likgiltighet, samtidigt som de vuxna hade bidragit till denna likgiltighet genom att beskydda ungdomarna från allt farligt.

Boken var inte någon storfavorit direkt. Betygen pendlade mellan 1/5 och 2/5, möjligtvis 3/5 från Björn (om det inte hade funnits andra, bättre, böcker som fått tre).

Sist men inte minst förundrades vi över titeln, som vi inte riktigt förstår. Vi diskuterade alternativa titlar såsom "Tehran", "Okända soldaters gravar" eller "Staden som aldrig dömer".