Alla i gruppen var överens om att boken var lättläst, och dessutom kort. (Inte för att det sistnämnda är någonting som tar hänsyn till huruvida vi är överens om det eller inte.) Björn hade på grund av tidsbrist testat att läsa boken på telefonen, och tyckte det fungerade förvånansvärt väl (även om ingenting går att jämföra med att läsa en riktig bok).
Gruppen uppfattade boken som trevlig, men inte mycket mer. Det är helt klart en intressant idé; när en dör (och kommer till himlen, underförstått en abrahamitisk sådan men inte nödvändigtvis) träffar en fem personer som signifikant påverkat ens liv (alternativt tvärtom, eller till och med både-och) - oavsett om en själv varit medveten om det medan en levde eller inte. Varje person har sedan en "läxa" att lära ut som en måste greppa/förstå/acceptera innan en kan gå vidare att träffa nästa person på sin lista. I boken får vi följa Eddie, som dör i bokens början och kommer till himmeln för att möta just sina fem personer.
Bokens huvudpoäng är samma som Eddies första läxa: alla händelser, hur små de än må vara, påverkar varandra och en händelse som uppfattas som försumbar för en person kan få enorma effekter för en annan. (Jämför kaosforskning och fjärilseffekten.) Just läxorna var ett moment som landade i kritik: att ha med det är en sak, men när varje person berättar för Eddie exakt vad som är rätt slutsats att dra från det de berättar/visar och i ett svep tar bort möjligheten för både Eddie och läsaren att göra egna tolkningar, då blir vi som grupp (och särskilt Linda) provocerade.
En stor del i Eddies liv (och således en stor del av boken) präglas av hans dåliga relation till sin pappa, och föga förvånande handlar ett av de fem mötena om det och de egenskaper hos pappan som bör (enligt boken) resultera i förlåtelse. (Här kan vara på sin plats att varna dig som läser detta att detaljer ur bokens handling kommer att avhandlas på ett sätt som kan uppfattas spoilerande, om det inte redan framgått.) På ett klassiska amerikanskt manér förlåter Eddie således sin far för hans rent ut sagt usla faderskap, för att på så sätt kunna gå vidare genom sin resa i himlen. Men är det verkligen rätt gjort, undrar vi? Är det alltid rätt att förlåta? Vidare ges inget vidare starkt argument till varför förlåtningen bör ske - Eddie får se några diskutabla handlingar hans far gjort, som kanske kan uppfattas som förmildrande om en kisar, men det känns långsökt att de är tillräckliga för att väga upp mot allt det dåliga han gjort. Snarare handlar det om förlåtande för förlåtandets skull, vilket helt klart är diskutabelt.
Här gick vi sedan vidare med en intressant diskussion om relationer och förlåtelse rent allmänt, och exemplifierade från våra egna liv.
En konsekvens av boken som diskuterades fram var att om det är så att en direkt efter en mött sina fem personer påbörjar väntan på personen i vars lista av fem personer en själv skall ingå i - även om det ligger långt fram i tiden - så är det ju förutbestämt att det under den personens livstid inte kommer att dyka upp fem personer som påverkar/påverkas mer än en själv har påverkat(s); ergo det finns ingen slump och ödet existerar. Så då var det utrett också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar