En studie i kausalitet

En bländande väcker vinterdag i januari sågs Legimus för första 2016-träffen hemma hos Maria ute i Östra Harg. På schemat stod diskussion av Mitch Alboms The Five People You Meet in Heaven, samt nomineringar till 2016 års Legimus-lista. Det var bra uppslutning, och på plats var förutom Maria även Alexandra, Simon, Linda, Karin, Björn samt Helena - Legimus i skrivande stunds aktiva kärna.

Alla i gruppen var överens om att boken var lättläst, och dessutom kort. (Inte för att det sistnämnda är någonting som tar hänsyn till huruvida vi är överens om det eller inte.) Björn hade på grund av tidsbrist testat att läsa boken på telefonen, och tyckte det fungerade förvånansvärt väl (även om ingenting går att jämföra med att läsa en riktig bok).
    Gruppen uppfattade boken som trevlig, men inte mycket mer. Det är helt klart en intressant idé; när en dör (och kommer till himlen, underförstått en abrahamitisk sådan men inte nödvändigtvis) träffar en fem personer som signifikant påverkat ens liv (alternativt tvärtom, eller till och med både-och) - oavsett om en själv varit medveten om det medan en levde eller inte. Varje person har sedan en "läxa" att lära ut som en måste greppa/förstå/acceptera innan en kan gå vidare att träffa nästa person på sin lista. I boken får vi följa Eddie, som dör i bokens början och kommer till himmeln för att möta just sina fem personer.

Bokens huvudpoäng är samma som Eddies första läxa: alla händelser, hur små de än må vara, påverkar varandra och en händelse som uppfattas som försumbar för en person kan få enorma effekter för en annan. (Jämför kaosforskning och fjärilseffekten.) Just läxorna var ett moment som landade i kritik: att ha med det är en sak, men när varje person berättar för Eddie exakt vad som är rätt slutsats att dra från det de berättar/visar och i ett svep tar bort möjligheten för både Eddie och läsaren att göra egna tolkningar, då blir vi som grupp (och särskilt Linda) provocerade.

En stor del i Eddies liv (och således en stor del av boken) präglas av hans dåliga relation till sin pappa, och föga förvånande handlar ett av de fem mötena om det och de egenskaper hos pappan som bör (enligt boken) resultera i förlåtelse. (Här kan vara på sin plats att varna dig som läser detta att detaljer ur bokens handling kommer att avhandlas på ett sätt som kan uppfattas spoilerande, om det inte redan framgått.) På ett klassiska amerikanskt manér förlåter Eddie således sin far för hans rent ut sagt usla faderskap, för att på så sätt kunna gå vidare genom sin resa i himlen. Men är det verkligen rätt gjort, undrar vi? Är det alltid rätt att förlåta? Vidare ges inget vidare starkt argument till varför förlåtningen bör ske - Eddie får se några diskutabla handlingar hans far gjort, som kanske kan uppfattas som förmildrande om en kisar, men det känns långsökt att de är tillräckliga för att väga upp mot allt det dåliga han gjort. Snarare handlar det om förlåtande för förlåtandets skull, vilket helt klart är diskutabelt.
    Här gick vi sedan vidare med en intressant diskussion om relationer och förlåtelse rent allmänt, och exemplifierade från våra egna liv.

En konsekvens av boken som diskuterades fram var att om det är så att en direkt efter en mött sina fem personer påbörjar väntan på personen i vars lista av fem personer en själv skall ingå i - även om det ligger långt fram i tiden - så är det ju förutbestämt att det under den personens livstid inte kommer att dyka upp fem personer som påverkar/påverkas mer än en själv har påverkat(s); ergo det finns ingen slump och ödet existerar. Så då var det utrett också.

Öppen stad?

Samtidigt som Miriam Bryant sjöng om en sista gång i glasburen på Stora torget under Musikhjälpen samlades Legimus ännu en gång, dock inte för sista. En tapper skara på endast tre personer - Björn, Linda och Simon - satte sig på Ammos crêperie för att sätta tänderna i Teju Coles Öppen stad.

Öppen stad berättar om den unge Jules, en psykologidoktorand ursprungligen från Nigeria som numer bor och verkar i New York (staden i bokens titel). Läsaren får följa Jules tankeflöde medan han promenerar på New Yorks gator, som rör allt från patienter han behandlar till händelser i hans förflutna. En stor del av boken utspelar sig även i Bryssel, där Jules försöker jaga rätt på sin mormor. Boken har fått mycket beröm för sin ärlighet och filosofiska språk.

Varken Linda eller Simon tyckte om boken, medan Björn ändå kunde uppskatta den någorlunda. Boken uppfattades sakna handling, och Jules totala brist på känslor och empati gjorde honom till en svår protagonist att sympatisera med vilket tillsammans med avsaknad av egentlig handling gav en svag läsupplevelse. Jules tankebanor kändes inte trovärdiga nog att återspegla ett "riktigt" tankemönster (jämfört med exempelvis James Joyce Ulysses), men samtidigt så pass flytande att de inte riktigt höll ihop.

Det Björn uppskattade med boken var de livshistorier läsaren får ta del av genom de personer Jules möter, allt från den äldre man som putsar hans skor till internetcaféföreståndaren han lär känna i Bryssel. Jules tar här rollen som en slags personifierad McGuffin, någon som glider igenom berättelsen och möjliggör intressanta händelser kring sin person, utan att för den skull vara så intressant i sig. Lite som protagonisten Shadow i Neil Gaimans American Gods.

En annan sak som diskuterades var Jules vistelse i Bryssel. Han åker under förevändningen att han vill hitta sin mormor, men väl på plats försöker han knappt ens. Han spenderar i storleksordningen 1 av 14 dagar på att leta. Att korsa Atlanten utan att göra några efterforskningar innan känns också väldigt märkligt - i dagens uppkopplade samhälle torde det gå att göra ganska bra undersökningar även från New York. Trots detta reflekterar varken boken i sig eller Jules själv över att han nog inte åkt till Bryssel av anledningen han intalat sig själv, vilket lämnar läsaren lite konfunderad. Vidare ställde sig gruppen tveksam till valet av bokens titel - den verkar syfta på New York och att staden skulle ha en central del, men är det verkligen så så passande när en sådan stor del utspelar sig i Bryssel?

Efter att crêpsen var uppätna, kaffet uppdrucket och boken färdigdiskuterad röstades The Five People You Meet in Heaven fram som nästa bok, och Legimus skingrades för denna gång.

"Bland det mest fantastiska jag läst"

Justin Cronins The Passage, eller, Flickan från ingenstans som den heter på svenska, avhandlades tillsammans med Ronaldos-frallor hemma hos Björn den första november förra året. Boken, med sin gedigna längd på ungefär 900 sidor, skildrar hur ett fruktansvärt virus slipper löst i Nordamerika och nästintill utplånar mänskligheten. Den kan krasst sett delas upp i två delar - en del som tar sin början i nutid och skildrar tiden precis före och under utbrottet, och en andra del ungefär 100 år framåt i tiden som skildrar den postapokalyptiska verklighet den kvarvarande mänskligheten befinner sig i då. Mitt berättelsen befinner sig Amy, flickan från den svenska titeln, som binder samman de två delarna. Boken är den första i en planerad trilogi där sista delen spås komma ut någon gång senare i år.

Boken var uppskattad av gruppen, även om flera fått stressläsa lite mer än vanligt på grund av de många sidorna. Just längden var en källa till diskussion där många kände att den kunde kortas ned lite (exempelvis biten före smittans utbrott) - eller rent utav delas upp i två böcker enligt de två delarna som nämnts ovan. Samtidigt uppskattades den gedigna bakgrundsinformationen en fick genom den tjocka första delen som gav (en potentiellt) bättre uppskattning av den andra. Bäst intryck av boken hade Linda fått, som tyckte det var "bland det mest fantastiska jag läst".

En sak som diskuterades var titeln, om vad den egentligen syftar på, vilket inte känns helt klart. Uppfattningen var att den svenska titeln var bättre (för en gångs skull?), i alla fall i termer av tydlighet. Boken varierar upplägget på kapitlen genom att varva en traditionell berättarstil med kapitel i form av dagboksinlägg, forskningsrapporter, (ensidig) e-mail-korrespondens, osv.

De flesta i gruppen verkar vara inne på att läsa även nästa del i trilogin, The Twelve, vilket får ses som ett gott betyg.

Under det rosa täcket

"Den feministiska bibeln". Så har Under det rosa täcket beskrivits många gånger, i alla fall i Sverige. När Legimus satte tänderna i ett Nina Björk-alster för andra gången (näst efter Lyckliga i alla sina dagar) hemma hos Karin en söndag i september var det dags för just sagda bibel. Boken som utkom 1996 hade stor inverkan på feminismen i Sverige, men den allmänna uppfattningen i gruppen var väl att även om boken troligen fungerar utmärkt som en introduktion i feminism även idag så kändes det att den hade några år på nacken. Till skillnad från med Kunskapens frukt som lästes innan detta verk uteblev de stora insikterna (flera i gruppen hade dessutom läst Under det rosa täcket tidigare, om än för flera år sedan) - vilket såklart inte bör ligga verket till last, men gick stick i stäv med i alla fall undertecknads förväntningar.

Träffen var som vanligt trevlig, och avslutades med framröstningen av The Passage av Justin Cronin som nästa Legimusbok.

Humoristisk folkbildning

It was the best of times, it was the worst of times. Dickens inledande ord från A Tale of Two Cities ger en, om än något överdramatisk, beskrivning av sensommarens Legimusträff då inte mindre än två böcker lästs: Leo Tolstoys Anna Karenina samt Liv Strömkvists Kunskapens frukt. Av de fem närvarande var det nämligen bara Simon som läst ut Anna Karenina vilket kanske inte resulterade i den bästa av diskussioner, emedan Strömkvists seriealbum både rönt stor uppskattning i form av läsupplevelse och resulterade i en bra diskussion.

25 augusti sågs vi för den dubbla bokträffen, vilken var just dubbel eftersom vi hade haft en lite längre läsperiod över sommaren. Av naturliga skäl (som redan avhandlats) blev det alltså inte mycket till diskussion av den första boken, utan Tolstoys klassiker, som handlar om aristokratlivet i det prerevolutionära Ryssland på 1800-talet och den gifta titelkaraktären Annas kärleksaffär med den unge officieraren Vronsky, avhandlades någorlunda fort innan vi gled över på den andra boken - seriealbumet Kunskapens frukt av Liv Strömquist.

Kunskapens frukt handlar om "det som brukar kalla det kvinnliga könsorganet" och skulle kunna beskrivas som humoristiskt folkbildande. Alla närvarande på träffen uppskattade albumet oerhört (bara en sådan sak som att samtliga gav det 5/5 i betyg), främst kanske för dess torra, sarkastisk framtoning som sakligt både presenterar fakta och absurditeter - exempelvis delen om "Drottning Kristinas sexuella konstution" ("vad fan det nu är").

Den gemensamma uppfattningen av boken var främst hur mycket det var en inte visste om ämnet, vilket samtidigt är både spännande och oroväckande. Även de mest grundläggande sakerna, som hur saker och ting benämns gällande det som brukar kalla det kvinnliga könsorganet, vållade mången "aha!"-känsla. Insiktsfullt och roligt på samma gång; ett enastående litterärt verk. Rekommenderas!

Det levande slottet

Hemma hos Simon träffades vi den 7 juni för att diskutera Howl's Moving Castle av Diana Wynne Jones.

Boken, som finns i två svenska översättningar -- Trollkarlens slott från 1988 samt Det levande slottet från 2005 -- handlar om den unge Sophie Hatter som en dag finner sig förvandlad till en gammal kvinna av the Witch of the Waste. Hon lämnar familjens hattaffär och tar jobb hos den ökände trollkarlen Howl som städare i dennes levande slott. Boken är en klassiker i sin genre.

I gruppen hade båda översättningarna lästs, med blandat mottagande -- exempelvis kunde Linda inte läsa klart boken då hon fann den så dåligt översatt. Bland annat fanns det en inkonsistens i översättningar av namn (vissa översatt rakt av, vissa delvis och vissa inte alls) som gjorde texten svår att acceptera.

Boken filmatiserades 2004 av Hayao Miyazaki, och bokens förhållande till den (uppmärksammade) filmen diskuterades mycket. Även bokens kärlekstema samt könsroller var centrum för diskussion.

Boken gav inga större ringar på vattnet i gruppen, utan var väl en klassisk trea på en femgradig betygsskala.

Egenmäktigt förfarande

Den 22 mars samlades vi hemma hos Linda i Gullberg för att diskutera bokcirkelns andra Lena Andersson-bok Egenmäktigt förfarande. Augustprisvinnaren från 2013 var med redan på förra årets Legimuslista, men lästes inte då. Med på träffen var förutom godsägaren Helena, Simon, Björn och Karin (samt Jezie och Sia).

En synopsis av boken är protagonisten Ester Nilssons obesvarade kärlek till den äldre "kulturmannen" Hugo Rask, och den senares beteende och utnyttjande av sin maktposition (hur omedvetet det än må vara) som leder till en lång period i Esters liv kastandes mellan hopp och förtvivlan, ständigt präglat av hennes egna dåliga självbild och Hugos självupptagenhet. Boken har rönt mycken uppskattning för dess igenkännande skildring av kärlekens hopplöshet och kontralogik.

Boken visade sig vara ett väldigt bra underlag för diskussion, oavsett hur den uppskattats som läsupplevelse. För att citera Linda: "Jag ger boken en etta i betyg men diskussionen en femma". Språket stod i fokus och benämndes i svängande ordalag både som spännande och pretentiöst, beroende på vem som uttalade sig. De flesta var väl överens om att storyn som sådan var ganska tunn och händelselös även om inte alla var inne på att det nödvändigtvis var någonting negativt. Björn och Helena tyckte att många av bokens formuleringar var sådana att de krävde koncentration av läsaren emedan övriga deltagare fann boken lättläst (vilket för övrigt är två påpekanden som inte står i motsats). Det fanns en gemensam faktor i vara frustrerad av Esters beteende vilket ledde in på en givande diskussion om makt, strukturer och skuld som var väldigt spännande och gav lite nya infallsvinklar på boken.

En stor del av tiden ägnades åt tolkningen av romanen som självbiografisk, med Roy Andersson i rollen som verklighetens Hugo Rask (som inte minst befästes när Roy Andersson själv sade att han var Hugo Rask i en intervju med tidningen Fokus för ett tag sedan, någonting som kanske inte höjde så många ögonbryn för dem som var insatta i den pågående kulturdebatten).

Sammanfattningsvis kan sägas att boken upplevdes som bra diskussionsmaterial och ett viktigt referensverk för den som vill vara en del av kulturdebatten i Sverige, men inte nödvändigtvis som en givande läsupplevelse i sig. Bäst betyg på träffen fick Lindas morotskaka.

Vidareläsning för den intresserade finns att läsa här angående debatten om kulturmannen.